Matematiska institutionen

Tre nybakade doktorer i matematik

Under februari och mars har tre av våra doktorander disupterat, Ove Ahlman (logik), Erik Thörnblad (sannolikhetsteori) och Yu Ernest Liu (tillämpad matematik). Vi har ställt några frågor om deras tankar kring disputationen och framtiden. 

Hur känns det?

Erik: Skönt att vara färdig. Även om det mesta av jobbet gjordes under de fyra-fem åren före disputationen, så är det något speciellt med att nå slutmålet.

Ernest: Jag trodde att jag skulle känna mig lättad och helt fri. Men jag har inte så mycket känslor, även om jag så klart är glad. Förmodligen är det så att många känslor kommit till mig under flera månader innan disputationen och skingrats med tiden. Jag kände mig rätt orolig när jag kollade på utlysta postdoktorat, kände mig stressad när skrivandet av avhandlingen började närma sig slutet, kände mig lite nervös två dagar innan disputationen osv. Men nu när jag har klarat av disputationen och fått ett postdoktorat känner jag mig mycket uppspelt (och lite ängslig) och ser fram emot att kliva in i en ny fas i mitt liv. Just nu är jag i Kina och sitter hemma med mina föräldrar och kollar på såpopera på teve och känner mig lugn.

Ove: Det känns bra. Den här examinan har verkligen varit något som jag behövt arbeta ordentligt med, så det känns bra att få det man gjort bekräftat.

Hur var disputationen?

Ove: Disputationen var intensiv. I första delen så presenterade jag och opponenten avhandlingen, vilket kändes som ett vanligt seminarium. Men att sedan få många, mycket djupgående och väl genomtänkta frågor på alla olika delar i avhandlingen var tufft. 

Ernest: Jag tyckte det var ganska trevligt. Efter disputationen fick jag positiva synpunkter och jag tog dem till mig, så klart. Jag fick också en del nyttiga kommentarer från opponenten och betygskommittén. Det kanske leder till samarbeten i framtiden. Personligen gillar jag min avhandling, inklusive omslaget som jag designat. Det är inte bara akademiskt viktigt för mig utan också ett monument som representerar de fyra och ett halvt åren jag tillbringat på andra sidan jordklotet från mitt hem. Ibland, när jag öppnar min avhandling och läser tackorden, får jag levande bilder i huvudet av personer, platser och händelser kopplade till de styckena. 

Erik: Själva disputationen gick okej, men framförallt är jag nöjd med dagen i helhet. Har träffat flera som säger att de aldrig sett mig så glad! Framförallt var det roligt att dela dagen med en sån blandning av personer från olika perioder av mitt liv - familj, vänner från gymnasiet och universitetsåren, schackspelare, matematiker... 

Är det något med din resa mot doktorsexamen som har förvånat dig?

Ernest: Ja, självklart. Jag bodde i Uppsala i fyra och ett halvt år. Vad som förvånade mig mest är inte den kunskap eller färdigheter jag förvärvat under de här åren, eftersom jag så klart visste att de skulle bli nya för mig. Vad som överraskade mig mest var när jag ser tillbaka på hur det var för fyra år sedan, hur jag har förändrats: sättet som jag pratar på och beter mig, sätter som jag tänker på, min attityd till saker, lite av min personlighet och så vidare. Dessa förändringar kan ha att göra med mina doktorandstudier, de kan ha att göra med att jag levde i ett helt annat land, de kan ha att göra med min ålder eller med min fysiska och känslomässiga situation. Hursomhelst är jag förvånad över hur mycket fyra år kan förändra en person. Notera dock att jag uppskattar förändringarna. :)

Ove: Min syn på vad forskning är har ändrats ganska mycket. Man ser gärna utifrån att i forskning så har man en fråga och sen arbetar man hårt med denna fråga och applicerar flera olika metoder för att tillslut lyckas knäcka denna fråga. Men egentligen är en stor del i forskning att faktiskt hitta en vettig fråga. Både ur synpunkten att den är relevant för forskningsområdet, men också att den faktiskt verkar gå att lösa och att ingen annan redan har löst den. När man väl arbetar med en fråga kanske frågan ändras och blir mer generell eller delas upp i flera mindre frågor, allt eftersom man upptäcker hur komplext ett problem är. 

Vad händer härnäst?

Erik: Jag undervisar statistik fram till sommaren, därefter vet jag inte. Ska försöka hitta något jobb - gärna något som är en mix av matematik och programmering.

Ernest: Jag kommer att jobba som postdoktor på Groningen Biomolecular Sciences and Biotechnology Institute, Netherlands. Förutom det teoretiska arbetet kommer jag kanske att göra några riktiga experimet, vilket känns väldigt spännande. Det här postdoktoratet är en del av ett stort projekt där man försöker att bygga en syntetisk cell i labb och där flera nederländska universitet är involverade. Under min doktorsutibildning fokuserade jag på att bygga matematiska modeller för livets ursprung. Jag är rätt så säker på att de insikter jag fick från mina modeller och den färdighet jag utvecklade under min doktorsubildning vid Upppsala universitet kommer att garantera mitt bidrag till det här projektet. 

Ove: Jag vet inte. Jag har sökt pengar för att åka utomlands och fortsätta forska, men jag har också sökt lite andra jobb som har dykt upp. Det finns så många saker som verkar spännande och som matematiker verkar det som att man har många olika branscher att välja mellan. Om jag inte får några forskningspengar i juni så kommer jag nog lämna akademin och söka fler vanliga jobb. 

2018-04-20